Firarviner

Ikväll ska det firas, och då plockar vi fram två viner på firardruvorna nummer 1 och 3: barbera och trebbiano - nummer 2 är förstås grignolino. Först ut är Emidio Pepes skalmacererade Trebbiano d'Abruzzo 2010.
Mmm, vilken förförisk doft med söta torkade aprikoser, bergamott och ett flyktigt moln av svavel liksom av vulkanisk karaktär. Kombinationen känns som när man står vid en ångande gejser, dricker en kopp thé och käkar en marmeladmacka, ni vet. Men det självklara huvudnumret här är syrorna. Dessa syror. Läckert spröda, nästan lite försagda var för sig men tillsammans bildar den rika mångfalden av dem närmast en massiv vägg av citrusaktiga, aptitretande och kliniskt rengörande syror i alla tänkbara oktaver och tonarter som späker och sliter i tandkött, kinder och gom men som på något masochistiskt sätt gör det så njutbart att man aldrig får nog. Frukten känns nästan viktlös i munnen och de behagliga 12,5 procenten är helt omärkliga. En friskare, lite kaxigare och väsentligt ungdomligare version av det här vinet än exempelvis 2009:an som också var mycket bra, fast en seriösare och mer strukturerad årgång än den här vildbasen.

Det finns för övrigt ingen för mig känd vettig anledning att betala 320 SEK via SB för det här vinet när det gängse priset i Europa ligger på avsevärt mer rimliga €20.

Dags för rött och här måste medges att vi sejfar å det grövsta. Trincheros Vigna del Noce 2006 har det slunkit ned åtskilliga flaskor av det senaste året och juryn överlägger fortfarande om huruvida detta är den bästa årgången av det här vinet som vi smakat eller ej. Vi har gillat de flesta från 1997 och framåt men i somras fick vi prova 2007:an på plats, en mäktig, fruktdriven årgång som i likhet med 99:an fått ligga på nyhyvlade (?) kastanjebotti i sju år och som i nuläget har alldeles för mycket av allt - tungt, skallebanksframkallande och svårsmält. 2006:an är en kapitalt annan skapelse.

Det här är nämligen så där "rustikt elegant" som bara naturligt gjorda viner med druvmaterial av yppersta klass ihopskruvade av de allra bästa hantverkarna kan vara. Svalare år och gamla slitna ekliggare ger en helt annan friskhet och en slags direkthet som nollsjuan saknar. Okulärt är det en oklar, smågrumsig, närmast opak skapelse vi har i glaset.
Någon som bara druckit barbere d'Alba gjorda av Langhe-producenter tidigare, känner måhända inte helt igen sig. Det här är ett mycket annorlunda uttryck där man genom den långa macerationen låter druvan få komma till tals på ett helt annat sätt.

Doften är verkligen rik och generös med sin målarlåda, sin torra kalkighet och sin djupa bigarråfrukt. I munnen nyper de plommonskalsaktiga tanninerna till fint i kinderna och syran är av det förstklassiga slaget - rikligt förekommande men väl integrerad och i komplett balans med övriga element. Vi låter vinet ledsaga höstens första spezzatino och det gör det med den äran men det är i ensamt majestät, och under en hel kvälls lopp, som man förstår att det är verkligt speciella grejer man har i glaset. Storhet för €18 på plats eller 250 DKK hos Winewise.